Under lördagen höll Gitte kurs i musikterpai för intresserade i Oruro söndagen deltog Khala Uma på en konsert på friluftsteatern för ca 600 personer. Under måndagen spelade vi i både TV och radio och berättade om kommande musikterapi kongress i Sucre och om vårt arbete för och med Cura Cultura i Sverige. Förutom kursen och konserten fick vi en hel både publicitet och en fin helg i Oruro.

Khala Uma blev inbjudna av Los Kjarkas att spela två sånger av deras repertoar på spanska och svenska. Way ay ay och Chuquiago Marka, den senare översatte Gitte veckan innan. Det var fantastiskt att få spela för så många och publiken bejakade oss verkligen. Under veckan som följde fick vi faktiskt skriva autografer då och då på gatan till folk som kände igen oss. Så blev vi kändisar för en kort tid! Här finns några Youtube klipp som får tala för sig själva. Underbart att höra publiken sjunga med. Tyvärr har vi bara några korta klipp men de får duga.

Jag följde med Vicky till en av de byarna som CAUP Pampahasi samarbetar med. Vi åkte klockan 6 på morgonen från La Paz och under den fyra timmar långa resan till Copacabana hann vi prata en hel del. När vi kom fram åt vi frukost bestående av Api med typiska "pastels" på marknaden tillsammans med Irene och Sofie, som ska iväg till en annan by som också samarbetar med CAUP.

Normalt brukar Vicky gå en halvtimme för att komma till byn men i dag tar vi taxi eftersom vi köpt med oss bröd, kött och annat från marknaden. CAUP besöker och samarbetar med många av byarna runt Copacabana och för att komma till några av dem måste man ofta gå i två, tre timmar. I byn som vi besöker i dag har Vicky tillsammans med de äldre och några ensamstående mammor börjat tillverka naturmedicin utifrån den kunskap de tillsammans har om örter och traditionell naturmedicin som ofta används i Aymarakulturen. De träffas en dag varannan vecka och tillverkar naturmedicin, salvor eller ört-téer med Vicky. De veckor Vicky inte kommer stickar de eller spinner garn tillsammans med Donna Fransiska som kommer ifrån en av byarna här. De lagar de alltid en gemensam lunch tillsammans och äter tillsammans, både äldre och barn och det kan vara 15 - 30 personer på de här mötena. Alsterna de stickar och garnet de spinner samt naturmedicin de tillverkar säljs i CAUPs affär i Copacabana. 

Entusiasmen är stor och Vicky, som har utbildat sig i naturmedicin och har jobbat under många år i den alternativa naturmedicinmottagningen KOLLA UTA i Pampahasi, får idag ta hand om en kvinna som vrickat foten riktigt illa. 

Mötet varar hela dagen och under tiden lagas det mat gemensamt, samtidigt som några av de äldre går ut och plockar örter som de torkar för framtida bruk. Tillsammans bestämmer de sig för att i dag göra salva mot reumatism och värk. De hämtar torkade örter av olika slag som sedan finfördelas för hand med en stenkross för att sedan blandas med vitlök och kokhett fett från både kyckling, lamadjur och får. Här tas verkligen allt till vara på och när allt blandats klart med det kokande fettet får det stå till sej i två veckor. Då kokas det upp det igen, sedan silas örtresterna bort och läggs slutligen i små plastförpackningar. Ofta testar de också krämerna genom att massera varandra och samtidigt dela kunskaper om naturmedicin och olika erfarenheter. Det är härligt att se den förväntan och entusiasm som alla i gruppen förmedlar.

Vicky var bara en liten tös på 10 år när jag lärde känna henne för 30 år sedan och är nu en kunnig och erfaren kvinna inom naturmedicin. Hon pratar flytande aymara och har en naturlig förmåga att förmedla sin kunskap på ett sätt som gör att alla, både barn, unga vuxna och äldre involveras. Vicky tar med 10 färdiga burkar salva och 10 små flaskor naturlig tinktur med örter som tillverkats vid tidigare tillfälle till affären i Copacabana. Där kommer de att säljas för 5 bolivianos (ca 5 kr) styck.

Att komma ut till landet påminner mig om livet i Pampahasi för 30 år sedan, då fanns det grisar, höns och får på gatorna och vatten hämtades på gatan. Så är det inte längre - staden och förorterna har blivit stenlagda, moderniserade och lantlivet har försvunnit. Här ute i byarna kring Titikakasjön får allt ta sin tid. Besöket i byn blev också en påminnelse för mej om att den barnbok som jag gjorde för 25 år sedan, som handlar om en liten flickas vardagsliv i en avlägsen by i Anderna, fortfarande är aktuell. Livet har förändrats mycket i städerna men inte alls på samma sätt på landet, vilket också är positivt på många sätt. Några av byns kvinnor har dock mobiltelefoner som gör kontakten mellan CAUP och byn enklare.

Under vår dag här tuggar vi cocablad och indiankvinnorna lägger också en bunt cocablad till Moder Jord / Pacha Mama för att hon ska tugga coca med oss. Här delar man allt med Pacha Mama och visar symboliskt respekten för henne i allt man gör både till vardag och fest. Vi har en fin dag tillsammans i byn. Jag är inte riktigt van vid den starka solen och inte heller vid den kalla skuggan och torra vinden som ibland kan vara isande kall. Innan vi tar farväl sjunger vi Pachamama-sången tillsammans, jag lär dem denna och alla sjunger av hjärtats lust på både aymara, spanska och svenska!

Resan hem tar fyra timmar och både Vicky och jag är ganska möra när vi sitter på bussen som fastnar i bilköerna i el Alto i La Paz. Jag förstår på ett konkret sätt vilken insats och vilket jobb CAUPs volontärer gör i byarna vid Copacabana. Att göra dessa resor är enormt viktigt för dessa möten, där kunskap och erfarenheter delas mellan stad och land och även mellan generationer. Det är ett viktigt långsiktigt arbete som måste få ta tid och vars resor bekostas av CAUP. Vicky och de andra som gör dessa resor har gjort detta ideellt i många år men nu har de flesta fått en mindre lön för att jobba i Pampahasi och en gång i veckan resa till byarna vid Copacabana. Vicky är anställd av Kolla Uta och tar hand om främst de äldre, men också barn som blir sjuka i Pampahasi. Samtidigt håller hon också kurser i naturmedicin i både Pampahasi och i byarna vid Titikakasjön.

Många av kvinnorna som kom till Pampahasi för 30 - 40 år sedan kom just från byarna vid Copacabana, detta är också en av anledningarna till att detta samarbete mellan förort och hemby fortfarande fungerar och ständigt utvecklas.

Cura Cultura stödjer sjukhusets arbete med behandling av utsatta barn och unga som kommer från det transitboende, där omhändertagna minderåriga bor i väntan på utredning. De har omhändertagits av myndigheterna på grund av att föräldrarna inte gett dem den omvårdnad de behöver, många kommer från hem där föräldrarna är alkoholister, många har blivit misshandlade eller sexuellt utnyttjade, andra har blivit utslängda hemifrån och några är spädbarn som övergivits av mammorna vid någon port i La Paz.

La paz

Socialarbetaren Carmen Huanacuni, som är vår kontaktperson på Hospital Merced, visar oss först runt på sjukhuset, som tar emot många från främst fattiga ytterområden i La Paz. Behandlingen är gratis för barn mellan 0 - 18 år, men röntgen, mediciner och specialbehandling med mera kostar för patienterna. Även många äldre får sin vård där. Sjukhuset präglas av ung personal och det verkar vara ett öppet och bra samarbetsklimat, där personalen tillsammans gör sitt bästa för patienterna. Stämningen är varm och inte så präglad auktoritetsstyre som jag tycker mig ha mött på äldre sjukhus i La Paz. Detta kändes oerhört positivt för oss som besökare.

Carmen

Carmen visar oss runt på avdelningarna i det stora, nya sjukhuset och till sist hamnar vi på hennes rum där hon också fått ta emot de 2000 kr som Cura Cultura gett som stöd för sjukhusets arbete med de utsatta barn och unga som hamnat på transitboendet för omhändertagna barn som jag nämnde i början. Vi får kvitto och Carmen visar också de fakturor kvitto på behandlingar som betalts med det stöd de fick under 2012 av Cura Cultura. Vi får också träffa tandläkaren som behandlat barnen från transitboendet eftersom många av barnen har stora problem med tänderna. Alla tackar oss och uttrycker sin glädje över vårt stöd. Jag tänker på hur mycket vårt "lilla" stöd betyder här. Tania och jag får en konkret bekräftelse på att Khala Umas stödkonserter och Cura Culturas arbete verkligen gör skillnad!

Transitboendets skylt på gatan

Efter några timmar på sjukhuset åker vi genom hela La Paz till transitboendet för de utsatta barnen som sjukhuset arbetar med. Transitboendet är låst eftersom många av de unga tonåringarna annars rymmer, det tar lite tid innan vi blir insläppta. Vi kommer in till en stor gård där det står en bil som används för att åka till hem till barn som misshandlats. Bilen är kopplad till ett telefonnummer, 156, där man anonymt kan anmäla misshandel, misstänkta övergrepp eller vanvård av barn och unga. Detta telefonnummer är ett viktigt nummer för att de som ser övergrepp ska våga ringa.

Inne på transitboendet

Barnen bor på transitboendet under tiden de utreds, det kan dröja från 2 veckor till flera månader. Under ett år är det omkring 500- 700 barn och unga som bor där. Alla dessa barn är ofta i stort behov av sjukhusvård och inte minst tandvård, och det är där Cura Cultura kommer in och bidrar med de kostnader som sjukhuset inte har medel för.

Sovsalen

Waldo som är föreståndare visar oss runt och vi kan se att han månar om barnen på ett särskilt sätt. Han är med i verksamheten, han och övriga personalen är öppna och de samverkar för barnens bästa. Vi får träffa de allra minsta på spädbarnsavdelningen och där möter vi lilla Amalia som lämnats vid en port alldeles nyfödd. Vi får också möta Isabel som nu är fyra månader och som fötts av en HIV-smittad mamma som försvann efter förlossningen, och nu återstår bara ett prov till för att säkerställa att babyn inte har HIV. Isabel föddes med halva sidan förlamad som hon nu är så gott som helt frisk ifrån. Hon kommer att behöva datortomografi för att se så att allt står rätt till och det kostar. Vi får se rummen där flickorna bor, ombonade med dockor och gosedjur och när vi kommer till pojkarnas rum blir min första fråga "Var är deras gosedjur och dockor?", eftersom deras rum är mindre ombonade än flickornas. Waldo säger att det har han aldrig tänkt på men att det är intressant och att de ska ta det till sej. Jag berättar om polisen i Sverige som ger nallar till barnen när de rycker ut vid misshandel eller brott just för att skapa förtroende och tillit hos barnen. Vi har en intressant diskussion kring genustänkandet i den Bolivianska uppfostran. Kanske kan det göra skillnad att uppmuntra pojkar att också ha gosedjur?

Vi avslutar med ett lunchmöte med Carmen, som berättar lite om sin egen uppväxt i ett fattigt ytterområde och hur detta påverkat henne att som socialarbetare arbeta och göra vad hon kan för de utsatta barnen. Hon är själv ensamstående mamma och har på många sätt också förståelse för de omständigheter som gör att mammorna inte orkar ta hand om sina barn. Hon konstaterar också att alkoholismen bland mammorna ökar och att detta är en anledning till att många vanvårdar eller lämnar bort sina barn. På sjukhuset kan hon också nå de unga mammorna och förmå dem att kämpa för sina barn istället för att ge upp. Det är enkla råd som att skaffa arbete och få in barnen på daghem där barnen kan få skydd och omvårdnad. Carmen uppmuntrar de unga mammorna att arbeta för hon vet att det är bäst för barnen att mammorna hittar försörjning och får tillbaka sin självkänsla och och sin självrespekt genom att kunna försörja sig själv och barnen. Min tanke efter denna dag är: Tänk så lite det egentligen behövs för att göra skillnad!

Efter mötet med personalen på sjukhuset och transitboendet så inser jag att det är det som är den största resursen för barnen och de unga här: Personalens förmåga att ge framtidstro medkänsla och mänsklig närhet. Och att Cura Cultura med sitt bidrag också ger hopp och motivation till personalen att inte GE UPP trots tuffa omständigheter. Cura Cultura stöder också personalen genom att faktiskt bry sig och stödja dem i deras arbete. Vi ger dem lite av de ekonomiska resurser som saknas för att barnen ska få de bästa förutsättningarna att ta sej igenom trauman och gå vidare i livet. 

Vi besökte Cehima förra veckan och betalade 50 % av de kostnader som kliniken haft för de tre syskon som brännskadades svårt i La Paz i april.  Behandlingen av barnen har varit lyckad trots att de avbröt behandlingen efter 30 sessioner.

Varför avbröts behandlingen undrar vi och säkert ni också? - Jo, TV och media uppmärksammade barnen och eftersom mamman lämnat barnen ensamma och pappan arbetade i Brasilien så tog barnavårdsmyndigheterna kontakt med familjen och ville omhänderta barnen. Föräldrarna hade lämnat dem ensamma och låtit storebror 7 år laga frukost till de mindre 5 och 2 år. Det var helt logiskt, men fick tyvärr den konsekvensen att föräldrarna till barnen flyttade till hemlig adress, avbröt behandlingarna och nu gömmer sig nu för både TV och myndigheter! Vi hoppas få kontakt med pappan genom Cehima så snart vi kan. Vi har fått läkarinformationen skriftligt och sett bilder på barnen som tur var hann få 30 sessioner för att kurera de värsta skadorna. Hur de har det nu vet vi inte eller om de får den behandling de behöver. Denna historia är sorglig men också ett dokument över sakernas tillstånd i Bolivia.

Jag är mycket tacksam att ha jobbat med Machaq Uta, daghemmet och fritidshemmet i Pampahasi för ca 30 år sedan just av den anledningen att mammorna skulle slippa lämna sina barn ensamma när de arbetade. Många mammor och pappor åker till både Chile, Brasilien eller Argentina för att jobba och en del barn lämnas tyvärr vind för våg. Våra ambitioner att hjälpa barnen har vi lyckats med genom en snabb insats, men tyvärr kan vi inte göra så mycket mer än verkligheten nu tillåter. Vi hoppas få träffa barnen innan vi åker i augusti. 

Ännu en gång ser vi vilken organisationsförmåga våra vänner i Pampahasi har, vilken entusiasm och engagemang. Många har arbetat hela veckan med att göra affischer, ha planeringsmöte, matförberedelser, övat musiken, fixat artister med mera. Maten lagade de natten innan och klockan fem på morgonen var alla på plats tillsammans med Yatirin, den medicinman som håller i cermonin för att tacka Pacha Mama - Moder Jord och samtidigt möta fader Sols - Tata Intis första strålar som kom halv sju. Det var en vacker cermoni där alla sträcker upp sina händer för att möta de första solstrålarna på det nya året.

Klockan tio började sedan den musik- och matfestival som CAUP anordnade med många olika traditionella rätter från Aymarakulturen. Samtidigt uppträdde både gamla och unga från Pampahasi med musik och dans, Khala Uma och Norte Potosi spelade också traditionell folkmusik. Till vår stora glädje tog både maten och ölen slut vilket innebar att CAUP fick in nya pengar till sin verksamhet i området. Musiken och dansen höll på till fyra på eftermiddagen och innehöll också en del spontana uppträdanden.

Festivalen blev åter en härlig fest som drog in en hel del pengar till CAUP. Cura Cultura stöder festivalen med 1500 kronor, som går till resor och mat för musikernas, samt affischer och diverse andra omkostnader. Ett bra stöd för att hjälpa CAUP dra in pengar till sin egen verksamhet och samtidigt hålla Aymarakulturens traditioner vid liv.

Jag fick vara med den sista dagen på den kurs de haft hela veckan med Mario som är psykolog från Cuba. Hans specialitet är att genom gruppdynamiska övningar stärka gruppers tillit, trygghet och ge kreativa verktyg för att utvecklas tillsammans för att skapa nya handlingsmöjligheter. Det var mycket skratt, dramatiska övningar, bilder, och en härlig stämning i gruppen. Här är lite foto från workshopen som var uppskattad av alla. Stort intryck på mig gjorde Irene, en av indiankvinnorna som klär sig i traditionella kläder. Hon berättade hur hon förändrats genom att vara med i CAUP hur hon förut inte vågat prata, känt sig blyg och rädd. Att hon nu kunde stå framför människor och tala fritt ur hjärtat om vad hon tycker och tänker. Att hon lärt sig läsa och skriva och att vännerna i CAUP stöttat henne att våga ta dessa steg. Allt detta gjorde mig glad, att vi i Cura Cultura är en del av denna utveckling som går framåt sakta men säkert.

Hjälp oss samla in 20 000 till tre de tre svårt brännskadade barnen i La Paz! Behandlingen kostar 40 000 men Cehima tryckkammar-klinik står för 50% av kostnaden om vi lyckas få in den andra hälften. Du kan stödja Cura Cultura genom att sätta in ett bidrag på bankgiro 374-6740.

Barnen skulle laga sin egen frukost och den äldre skulle servera the till de två små när gaskaraffen exploderade. Barnen är små och mamman och pappan var på sina jobb som det ofta tyvärr är i Bolivia. Nu behövs alla bäckar små! Vi hoppas få en rapport från hur barnen har det nu från Cehima. Det lyckosamma är att ju snabbare de får behandling i tryckkammaren ju bättre och snabbare blir läkningen. De behöver minst 30 sessioner var.

Mailet som kom:
Estimos amifos de Cura Cultura les comento que hace unos días tres hermanitos que estaban solos en su casa se quemaron, el mayor que tiene apenas 7 años debía dar el desayuno a los mas pequeños y la garrafa explotó, los tres están quemados, de la cara y las manos principalmente, los otros dos hermanitos tienen 5 y 2 años, la más afectada es la niña de 5 años y como tú sabes están sufriendo mucho, gracias a Dios nos pidieron ayuda y tu sabes que podemos dársela, necesitamos por lo menos 30 sesiones para cada uno y en costos esto es muy elevado, en total de los tres serían 40.500 BS. ( Cuarenta mil quinientos Bolivianos), por favor queríamos saber en qué medida podemos ayudarles juntos.

Recibe un gran abrazo
Heidy B Cehima La Paz Bolivia
Las fotos y el informe del médico te los envío pronto.

Följ Sofie Perssons och Stina Brosk  arbete i projekt som stöds av Världsbutiken och Cura Cultura Bolivia

Ordförande Gitte Pålsson
Sekreterare: Monicka Axtelius
Kassör: Roland Appelros

Övriga ledamöter:
Kristina Davidson
Cesar Salazar
Anna Lena Eriksson
Inger Wighagen

Vi ser fram emot nya sammanhang och evenemang att presentera Cura Cultura i och tackar avgående styrelseledamöter som gjort ett fantastiskt fint arbete för och med Cura Cultura.

Tack till er alla:
Kassör Ola Jönsson, som gjort ett stort arbete genom att värva många nya medlemmar
Sekreterare Kim Grahn, som varit med och byggt upp föreningen från dess start.
Kjell Fjelsen och Ingrid Persson, som var med och startade upp föreningen.